Jag är minst sagt en känslomänniska. Att känna sympati för andra människor är något som man kan ha stor nytta av men det kan även vara en stor börda. Precis sån är jag och det var precis därför som jag inte blev Socialpsykolog som jag till en början tänkte. Just nu går jag igenom en väldigt jobbig period i mitt liv och då jag har så lätt för känslor önskar jag ibland att jag kunde stänga av dem. Jag vill inte behöva titta bort från människor för att jag känner att tårarna är på väg.-
Just nu försöker jag förflytta min trygghetspunkt. Jag har vart beroende av en annan människa så länge och funnit trygghet i min egen lägenhet. Nu måste jag flytta och har inte denna människa kvar på samma sätt längre. Jag är redan på god väg att hitta en ny trygghetspunkt i mig själv men vägen dit är långt ifrån känslofri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar